Svenska (1917) 1Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram
2och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
3Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den.
4Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
5Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
6Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
7De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
8Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» 9Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. 10När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. 11Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. 12Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. 13Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' 14Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' 15Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 16Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» 17Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'? 18Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» 19Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. 20Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. 21Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. 22Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 23Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: 24»Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» 25Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 26Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego. 27Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom 28och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder. 29Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös. 30Då tog den andre i ordningen henne 31och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig. 32Slutligen dog ock hustrun. 33Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» 34Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män; 35men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män. 36De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen. 37Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'; 38Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.» 39Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.» 40De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom. 41Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son? 42David själv säger ju i Psalmernas bok: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 43till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.' 44David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?» 45Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det: 46»Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden -- 47detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.» BIBELN eller DEN HELIGA SKRIFT -- innehållande -- NYA TESTAMENTETS KANONISKA BÖCKER -- i överensstämmelse med den av KONUNGEN ÅR 1917 -- This is release 3.7 from Projekt Runeberg (//www.lysator.liu.se/runeberg/) of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked. -- gillade och stadfästa översättningen Bible Hub |
    |