Svenska (1917) 1Därefter tog Job till orda och sade: 2Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig. 3Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta. 4Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig? 5Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen. 6Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött. 7Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? 8De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. 9Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem. 10När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid. 11Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring. 12De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud. 13De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. 14Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av. 15Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?» 16Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig! 17Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede? 18De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort. 19»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det. 20Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka. 21Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände? 22»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?» 23Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro; 24hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft. 25Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka. 26Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem. 27Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig. 28I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?» 29Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd: 30att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag? 31Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra? 32Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen. 33Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått. 34Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar. BIBELN eller DEN HELIGA SKRIFT -- innehållande -- NYA TESTAMENTETS KANONISKA BÖCKER -- i överensstämmelse med den av KONUNGEN ÅR 1917 -- This is release 3.7 from Projekt Runeberg (//www.lysator.liu.se/runeberg/) of the Bible. That release was made 1999-04-09. It contains the full text of the Bible, and all of it has been spell-checked. -- gillade och stadfästa översättningen Bible Hub |
    |